madameolga.

I artikeln "så ljuger vi om vår otrohet"  av Sara Milstead, visar en undersökning gjord av BONUS att 6 av 10 har varit otrogna. De flesta ljuger om vad de har gjort och var tredje har inte dåligt samvete över sin otrohet. De vanligaste bortförklaringarna är de gamla klassikerna såsom "jag jobbar över" eller "jag skall ut och träffa mina kompisar".

Och jag ställer mig frågan om vart den enkla och rena kärleken tog vägen!? För allt vi verkar höra nuförtiden är förödande händelser, katastrofer eller separationer mellan två människor.

först och främst är det många människor som, helt enkelt, har svårt med konsten att älska, de biter hellre än kysser, och de slår hellre än smeker. Kanske för att de vet hur lätt det är att kärleken kan gå snett. Att den plötsligt kan förvandlas till att bli omöjlig, ohanterlig och till och med göra ont. Kanske finns det en rädsla över att bli övergiven och därmed en förlust av kontroll.  Och istället för att meningsfullt jobba med sig själv så undviks en fördjupning av känslor genom att söka tröst och bekräftelse i andra relationer. Genom att helt enkelt "hoppa över skaklarna" få lindring från ångest och rädsla.

och för det andra kan ilska och förbittring hindra en på ens väg. Inget bränsle behövs förutom luften som den sväljer och kväver. Och när ilskan finns där kan den lätt  förvandla, stöpa och forma om en till något man inte är. Det eventuellt positiva med ilskan är personen man kanske kan utvecklas till. Förhoppningsvis någon som en dag vaknar och inser sina misstag. Men då kanske det är för sent att rädda relationen.

För att uttrycka mig kort och klyschigt, så är kärleken inte en dans på rosor som i sagoberättelser eller på film. Men när pressen blir för stark och viljan för svag i ett förhållande kanske det enda som krävs är en gnutta mer ansträngning och en gnutta mer mod, istället för att ljuga, vara otrogen eller bara ge upp!
What goes around comes around....