madameolga.

Jag rusar och accelererar utan att titta bakom mig.
Jag kan inte se bakom mig och vägen framför mig täcks av ett stort dimmigt fönster.
Jag har aldrig förstått varför jag springer, varför jag överhuvudtaget försöker.
Försöker hålla mig till den eviga cylindern av hets.
Hets, all denna onödiga stress.
På vilket sätt har jag blivit bättre?
På vilket sätt?
Jag har alltid önskat att någon med ett bra svar skulle komma fram till mig och berätta allt.
Meningen, all denna mening.
Allt mitt sökande.
Vart leder det mig?
Vart vill jag komma?
Vad är svaret?

Just nu vill jag sova under bar himmel i en hängmatta på en strand på Cuba för 5 kronor. Att känna känslan av sammhörighet, känslan av att två hjärtan kan smälta samman. Emotionellt kaos big time!